keskiviikko 8. tammikuuta 2014

paska novelli

Meidän käskettiin syksyllä Textproduktionissa yhtenä tehtävänä kirjoittaa kaunokirjallinen teksti, jonka innoittajana piti toimia Vincent van Goghin auringonkukkamaalausta käsittelevä uutinen. Enpä sitten tiedä kuinka suuri osa inspiraatiostani perustui tohon uutiseen... Mutta joka tapauksessa, sain nyt yhtäkkiä päähänpiston jakaa mun kirjoittaman pätkän täällä. Harmittaa vaan kun mun ruotsi on niin tönkköä, omalla äidinkielellä olisi ollut huomattavasti helpompi kirjoittaa... Mutta en puolustele enempää!


Solrosorna

På bakre väggen, ovanför bordet i det vänstra hörnet i en restaurang i Karlstad, hängde det en tavla. Den var en målning på två solrosor som stod i en röd vas.

Malin älskade tavlan. Den var den vackraste tavlan hon någonsin hade sett. Stämningen i målningen var så sårbar och samtidigt så lugn, färgerna uttryckte glädje. Det fanns bara en viss harmoni i bilden som fick Malin känna sig så himla lycklig.

”Hej Malin!” Malin vaknade och kollade till den andra sidan. Hon såg de havsblåa ögonen som tittade på henne, och då hoppade Malins hjärta över ett par slag. Det var han, Jonas.

”Hej”, svarade Malin, steg upp och gav honom en kram. Han doftade så gott, precis som alltid. Malin älskade den där parfymen av Calvin Klein.”Vad kul att se dig”, viskade han.

De satt sig ner mittemot varandra. Jonas log. Det var något med hans leende, något som alltid fick Malin bara stirra på den och glömma allt hon funderade på att säga. Servitrisen kom till dem och gav menyn till de båda. Malin började titta på den och först då märkte hon att hon höll på att svälta. ”Det finns så många alternativ, hur skulle man kunna välja bara en av de här”, fnissade hon och fortsatte: ”Har du redan bestämt dig?” Malin lyfte sin blick från menyn. Jonas svarade inte. Menyn låg på bordet framför honom, men han hade inte ens kollat på den. Han tittade på Malin, men såg ändå lite frånvarande ut. Det var som om han funderade på något. ”Malin, jag är inte säker på hur jag skulle säga det här...” Malin svalde. Hon visste exakt vad Jonas menade. Han fortsatte: ”Du vet ju att jag inte är en sådan förhållandetyp...” Och det visste Malin. Jonas hade ju berättat det redan på den första träffen, men efter det hade de inte pratat om saken. Och Malin hade inte längre tänkt på den. Hon hade inte velat.

Jonas verkade vara nervös, vilket han sällan gjorde. Den där flirtiga killen med den självsäkra attityden som Malin hade blivit van vid hade plötsligt försvunnit någonstans. Han bara sneglade på henne som om han väntade på att hon skulle säga något. Men det skulle hon inte göra. Hon ville höra vad Jonas hade att säga.

Jonas såg ännu ängsligare ut. På något konstigt sätt njöt Malin av situationen. Det var intressant att se Jonas vara så hjälplös, när han vanligtvis var en så slagfärdig och karismatisk person.

Jonas suckade. Det verkade som att han inte skulle kunna hålla sig längre. ”Jag tycker om dig, Malin. Men jag vill inte vara din pojkvän. Jag vill vara fri, förstår du vad jag menar?” sade han till slut. ”Nej”, svarade Malin direkt, ”egentligen förstår jag inte”. Malin bara kunde inte förstå sådana killar som inte ville ha ett förhållande. Vad var det med den där ”friheten” de alltid pratade om? Varför skulle man inte kunna känna sig fri i ett förhållande? Ett förhållande var ju inget fängelse. Båda skulle leva sitt eget liv och samtidigt ha någon att älska och lita på, vad var det så hemskt med det?

”Vi är så unga, nu borde vi njuta av livet. Resa och göra galna saker, du vet?” Nu blev Malin arg. ”Men jag är inte en sådan person som vill resa och göra galna saker”, snäste hon. Jonas log igen. Malin hatade det där leendet. Det var så falskt att det nästan var äckligt. Alltid då Jonas inte kom på något att säga då log han bara, precis som nu.

Det skummade inom Malin, men hon beslöt för att hålla sig lugn. ”Vad tycker du är så roligt, må jag fråga?” I ett ögonblick blev Jonas seriös igen. Malin tittade honom i ögonen och försökte upptäcka något där, men då riktade Jonas blicken ner. ”Kanske borde jag bara gå nu”, mumlade han. Sedan steg han upp, tog sin jacka och gick, utan att ens ge en blick åt Malin.

Malin stirrade rakt fram och kunde inte tänka. Hon orkade inte ens känna sig sorgsen. Hon var bara besviken. Så jävla besviken att det här hade hänt, igen. Malin glänste på väggen och tittade på tavlan av solrosor.

Den var den fulaste tavlan hon någonsin hade sett.


14 kommenttia:

  1. just hyvä novellli!! oikeesti! :DD t.ansu

    VastaaPoista
  2. En ymmärtäny yhttää mittää, mutta bravó! ;)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. No höh :D Tuolla saattaa olla vielä kaikenlaisia kielimokia mitkä hankaloittaa selvän saamista...

      Poista
  3. Tää oli oikeesti tosi hyvä! Ja tosi jees, että tää ei niin paljoa liity siihen artikkeliin, mä kun ihan tosissani kirjoitin novellini varastetusta Goghin maalauksesta... :--D

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Kiitos Laura! Hahah, mun oli pakko vaan kokonaan sivuuttaa se uutinen, ei vaan yhtään inspannu... :D

      Poista
  4. Lukisin ton mieluusti, harmi vaan että en ymmärrä ruotsista ku muutamia sanoja :D

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Sääli! :D Tai nojaa, et sä tässä ainakaan kauheesti missaa sen takia ;D

      Poista
  5. Ihanasti kirjoitettu! Onpa toi jonas tyhmä. Mistä sit löysit sen inspiraation tähän?

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Kiitos paljon! Itse asiassa Jonas on kovin fiksu :)

      Poista
  6. Ihan superhieno! Komppaan Lauraa - mäkään en rohjennut poiketa uutisesta, vaan kitkutin väkisin juonta varastetun taulun ympärille.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Voi kiitos! Mä tuskin olisin saanut väsättyä sen ympärille yhtään mitään :D

      Poista
  7. Mulle kävi just noin mun exän kans :( Mikä siinä seurustelussa voi olla niin vaikeaa! Oot muuten tosi nätti ja sul on ihana blogi. :-)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Ai, inhottavaa :/ Enpäs tiedä...

      Kiitos kehuista, ihana kuulla! :)

      Poista